Nu öppnade sig nya möjligheter till njutningar. I och med att vi dragit vatten ner till förrådet kunde Sven sätta upp varmvattenberedaren inne i hönshuset och koppla in den. Han byggde en utomhusdusch med tak, där dörren till hönshuset även blev dörr till duschen. Helt plötsligt kunde vi tvätta bort allt byggdamm och svett, och att duscha kl 10 en ljummen och regnig sommarkväll är en av höjdarupplevelserna än idag.
Det gick inte riktigt lika bra i köket. Där var det frustrationen som rådde. Anna och jag försökte tapetsera i det sneda och vinda köket och det enda roliga var nog att vi hade panel på halva väggen så våderna blev inte så långa. Krister fick problem att få dörren till kammaren att passa sen han bytt gångjärn på den, och Sven lyckades spruta ner hela köket när han stolt trodde att han var färdig med inkopplingen av vattnet. Vi gick och lade oss mycket frustrerade den kvällen. Men väl nästa dag var köket färdigtapetserat, dörren på plats och vi hade äntligen vatten inomhus.
Vi fick genom Krister kontakt med en elektriker som var den mest effektiva människan jag någonsin mött. Vi var tre personer som slet med att assistera honom. När han var klar såg hela utsidan av huset ut som ett ormbo av slangar men vi hade lika många kontakter i köket som tidigare funnits i hela huset. Det var även han som ordnade så att vi fick 3-fas el i stugan, vilket innebar att vi kunde använda cirkelsågen samtidigt som jag kokade vatten, något som tidigare resulterat i proppbyte. Men det satt långt inne. Den dagen vi skulle koppla på elen var det ett fruktansvärt åskväder ute så vi var inte helt säkra på att vi skulle få det utfört, och sedan upptäckte elgubbarna att det var kaos i ”tattarstans” elskåp och det var inte förrän man bröt strömmen på Norrbacka som vi fick strömfritt. Vi firade på kvällen med att laga mat på den nya spisen och diska i varmvatten som inte var uppkokat.
Det enda intressanta som hände i vårt monotona göra färdigt alla påbörjade-projektliv, var att Sven, Erik och Anna åkte ut med båten på Yngaren. Jag passade på att slappa i hammocken och läsa. Kl 6 ringde Sven och sa att de hittat en fin strand där de skulle bada. Kl ½ 7 ringde han och sa att de inte fick igång motorn. Det tog 2,5 timmar att ro de 8,5 km hem till båtplatsen. Vi åt inte förrän 9. Det var inte mycket Sven kunde göra nästa dag för träningsvärken i bröstmusklerna var enorm, och blåsorna i händerna gjorde honom ganska handikappad. Men vi var på ”pensionärsloppis” i Bettna och träffade min syster Nina där och alla barnen och de följde med oss tillbaka’
