Kategori: 2002

Nu var halva grunden klar och det var dags för andra halvan. Precis som tidigare blev vi tvungna att tömma ut möbler för att sedan bryta upp golvet. Under kammaren fanns det om möjligt ännu större stenar. Vi flyttade in hela familjen i köket. Så bodde man ju förr i tiden så varför inte nu. Det blev trångt när fyra personer skulle försöka hitta yta att sova på. Yttertrappen baxades bort och under ett års tid hade vi två plankor att balansera upp till huset på. Även golvet i hallen grävdes ur och vi fick gå i mörkret på en spång under hela vintern. Trots detta var vi nere ganska ofta under vintern och hade det ganska mysigt. Kaoset började ta sin ända fram emot Kristi Himmelsfärd år 2003.

Vår tomt var kanske inte världens vackraste när vi flyttade in, men nu såg den om möjligt ännu värre ut. Under hela vintern hade Krister baxat ut stenar som vi rullade ner och la på den nyrensade och framtagna rabatten. Allt virke ur huset, som tex det extra lagret med panel, all masonit och läkt hamnade i en jättestor hög på gräsmattan. Meningen var väl att vi skulle såga till det och dra ur spikar, och använda det som ved. Men snart såg hela gräsmattan ut som ett skrotupplag. Allt grävande runt grunden samt för vatten och avlopp hade också gjort att gräset försvunnet och eftersom vi gick där hela tiden var det svårt att få gräset att växa tillbaka.

Alla säckar med fint torrt spån som låg i köksgolvet hade Krister lagt i en massa plastsäckar som låg på ett annat ställe på gräsmattan. Vi upptäckte att säckarna som han använt var miljövänliga och bröts ner av solen. Det var hög tid att ta hand om dem. Någon person drog slutsatsen att man kunde använda det som fyllnadsmassa i gräsmattan, för att fylla i alla sorkhålen. Sågspånen skulle också kväva allt ogräs. Så vi tog helt enkelt och krattade ut det över hela gräsmattan. Jag vet inte om det var bra eller dåligt. Det enda jag vet var att det stod som ett dammoln om åkgräsklipparen när den klippte gräsmattan efter det. Nu två somrar senare kan man äntligen inte längre urskilja allt spånet, utan det har tagits upp i marken.

Vi kom också på att vi kunde bygga stenmurar av all sten på tomten. Det fanns redan små stenmurar, men dessa kunde byggas på med ytterligare ett varv. Sen tyckte vi att det kunde vara snyggt att bygga en stenmur mot vägen där det förut funnits syrener. Meningen var att vi skulle kunna få en uteplats framför köksfönstret där det tidigare varit djungel. Men då gällde det att få hela den sidan jämnhög, och en stenmur skulle hjälpa. Svens bror Per hjälpte till och det var väldigt tungt men jättekul. Det här var väl ungefär det sista vi gjorde denna semestern. Det är tur att det finns helger, och Krister förstås!

 

 

På Bettnasågen var det konkurrens om virket. När vi skulle handla plank till ytterväggarna visade det sig att pappa varit och köpt upp resterande lager. Vi fick åka till Björkvik istället. Lagom tills Sven hade fått på isolering och svart papp på väggarna utbröt ett högtryck som gjorde det helt omöjligt att jobba. Vi fick ägna oss åt badutflykter istället. Vi åkte med svärmor till Stendörren och kunde inte fatta varför det var så himla varmt i köket om kvällarna, men vi insåg till sist att den svarta pappen absorberade enorma mängder värme under dagarna och att det var nödvändigt att sätta igång med panelandet snart. Det var inte förrän i slutet av juli som panelen från ytterdörren fram till hörnet var klart. Och bara på nedervåningen. Kortsidan är helt isolerad men bara 5 plankor ditspikade. Det här var det sista vi gjorde innan semestern tog ett kort avbrott. Erik hade sin kompis Kristoffer på besök under en vecka medan vi jobbade. Anna var hos farmor i Björkvik.

När man i efterhand läser den dagbok som vi fört under hela tiden vi bott på Magneberg, blir vi alltid så förvånade över hur mycket vi har hunnit med att göra. Men när man läser noggrant och särskilt under semestern inser man att det inte var så himla produktivt. Det beror för det mesta på vädret att man påbörjar något och sen blir det för varmt, eller annars börjar det regna. Ett evighetsprojekt den här semestern var att måla fönsterfodren. De skulle ha ett lager grundfärg och två lager färdig färg. Alla lagren hade en torktid på 24 timmar vilket gjorde att det tog minst 3 dygn innan det var klart. Med regnpauser inräknade, så känns det som om vi höll på med det hela semestern.

Ett projekt som gick fort var byggandet av en stentrapp. Eftersom det ändå var så uppgrävt efter kabel och avloppsdragningen kom vi på att vi kunde göra oss av med en del av de enorma stenmassorna som vi nu hade liggandes på tomten genom att bygga en stentrapp. Efter en massa baxande och grävande hade vi en lång vindlande trapp från framsidan ner till trädgården. Det blev jättefint och vi började använda den direkt. Problemet var bara allt gräs som växte i springorna och gjorde att jag var tvungen att klippa gräset med en sax när det blev för högt.

Den sista dagen i juli fick vi besök av Telia som gick runt och tittade eftersom vi hade klagat på att telefonkabeln var nergrävd så grunt. Han höll med om att det inte var så bra och la dit en order på att man skulle dra om kabeln till en luftledning. För det var man tvungen att ordna ett servitut på elverkets ledning. Det visade sig att grannen hade sagt att den stolpen var rutten så då behövde elverket först byta ut stolpen, men till sist fanns den nya ledningen installerad. Nu visste vi att den nya dragningen innehöll en dubbelkabel, vilket betydde att det fanns tråd till ett abonnemang till. Vi hade fått ett kostnadsförslag på 14 000:- för att skaffa telefon, men nu kunde vi beställa abonnemang till en normal kostnad eftersom ledningen redan fanns. Mottagningen för mobiltelefoner i området är usel, trots en stor mast ganska nära oss.

 

 

Nu öppnade sig nya möjligheter till njutningar. I och med att vi dragit vatten ner till förrådet kunde Sven sätta upp varmvattenberedaren inne i hönshuset och koppla in den. Han byggde en utomhusdusch med tak, där dörren till hönshuset även blev dörr till duschen. Helt plötsligt kunde vi tvätta bort allt byggdamm och svett, och att duscha kl 10 en ljummen och regnig sommarkväll är en av höjdarupplevelserna än idag.

Det gick inte riktigt lika bra i köket. Där var det frustrationen som rådde. Anna och jag försökte tapetsera i det sneda och vinda köket och det enda roliga var nog att vi hade panel på halva väggen så våderna blev inte så långa. Krister fick problem att få dörren till kammaren att passa sen han bytt gångjärn på den, och Sven lyckades spruta ner hela köket när han stolt trodde att han var färdig med inkopplingen av vattnet. Vi gick och lade oss mycket frustrerade den kvällen. Men väl nästa dag var köket färdigtapetserat, dörren på plats och vi hade äntligen vatten inomhus.

Vi fick genom Krister kontakt med en elektriker som var den mest effektiva människan jag någonsin mött. Vi var tre personer som slet med att assistera honom. När han var klar såg hela utsidan av huset ut som ett ormbo av slangar men vi hade lika många kontakter i köket som tidigare funnits i hela huset. Det var även han som ordnade så att vi fick 3-fas el i stugan, vilket innebar att vi kunde använda cirkelsågen samtidigt som jag kokade vatten, något som tidigare resulterat i proppbyte. Men det satt långt inne. Den dagen vi skulle koppla på elen var det ett fruktansvärt åskväder ute så vi var inte helt säkra på att vi skulle få det utfört, och sedan upptäckte elgubbarna att det var kaos i ”tattarstans” elskåp och det var inte förrän man bröt strömmen på Norrbacka som vi fick strömfritt. Vi firade på kvällen med att laga mat på den nya spisen och diska i varmvatten som inte var uppkokat.

Det enda intressanta som hände i vårt monotona göra färdigt alla påbörjade-projektliv, var att Sven, Erik och Anna åkte ut med båten på Yngaren. Jag passade på att slappa i hammocken och läsa. Kl 6 ringde Sven och sa att de hittat en fin strand där de skulle bada. Kl ½ 7 ringde han och sa att de inte fick igång motorn. Det tog 2,5 timmar att ro de 8,5 km hem till båtplatsen. Vi åt inte förrän 9. Det var inte mycket Sven kunde göra nästa dag för träningsvärken i bröstmusklerna var enorm, och blåsorna i händerna gjorde honom ganska handikappad. Men vi var på ”pensionärsloppis” i Bettna och träffade min syster Nina där och alla barnen och de följde med oss tillbaka’

 

Det var väl en sak att gräva upp ett 20 meter långt dike i sandig mark, men en helt annan sak att gräva 50 meter i tung lerjord. Vi bestämde oss för att vara kostnadseffektiva och hyra en liten grävare för 1000:-/dygn. Redan efter 20 minuter på grävskopan hade Sven grävt sönder grannens telefonkabel. Visst skall man undersöka saker i förväg, men kabeln låg 28 cm!!! ner i marken. Så argumentet Telia hade att de bara ersatte om man hade grävt av en kabel med spade, hade de inte mycket för hos oss. Den här lilla historien slutade med att Telia senare kom hit och drog om grannens ledning till luftledning, för vår trädgård var ju i stort sett obrukbar eftersom det var nästan 50 meter till närmsta stolpe och det gjorde att det var ett bra stort område vi inte kunde sätta spaden i utan att upprepa skadan. Det resulterade även i att våran redan dåliga relation med grannarna ytterligare förvärrades. Det hjälpte inte att Sven stod till sent på kvällen och kopplade ihop ledningen med ”sockerbit” ivrigt påhejad av mygg.

Det gick betydligt bättre när Erik började gräva. Det verkade som alla dyra joysticks vi köpt till hans dataspel lönade sig. Krister, en mycket van grävare, gav mycket beröm åt de raka linjerna och den fina uppläggningen av lera bredvid diket. Vi fick inte ha grävskopan så länge för Svens arbetskamrat, visade det sig, stod på kö för den. Det innebar ialla fall att vi hann gräva upp för el, vatten och avlopp, men inte fylla i så som vi hade velat. Resultatet av den manuella ifyllnaden var att det inte blev lika jämt och fint som tidigare.

 

Vi startade semestern med Arnes (Svens pappas) begravning. När den var överstånden kunde vi försöka att slappna av efter en mycket jobbig vår. Första dagen på semestern fick vi oväntat besök av Britt-Marie Lindberg, dotter till Nisse som bodde på Magneberg. Jag har inte tidigare berättat om Nisse men det var en farbror vi träffade förra sommaren. Då hade han haft 13 hjärtinfarkter men vi hade ändå varit hemma hos honom och fått reda på många användbara saker om huset. Till exempel kunde vi gå raka vägen fram och hitta en av tomtmarkeringarna som ingen vetat var den var tidigare. Han berättade också om trädgården, och att det var han som hade byggt allt som var gjort av masonit i hela huset. Han hade jobbat hela sitt liv som målare. Tyvärr hann vi aldrig få hit honom innan han gick bort i sin 14:e hjärtinfarkt, men Nisse var bara den första i den långa raden av Lindbergsläktingar som vi träffade. Nu kom alltså Britt-Marie med sin man och av henne fick vi reda på hur möbleringen varit inomhus och att de hade bott två familjer i huset samtidigt. Och utan vatten och toa dessutom. Man kan ju undra hur det skulle kunna gå idag.

Dagen efter hyrde vi ett släp i Stigtomta och åkte upp till Stockholm. Meningen var att vi skulle tömma garaget på möbler, men vi passade samtidigt på att handla två varmvattenberedare. En var på 15 l och skulle sitta i köket och den andra som var på 50 l skulle vi installera för att kunna duscha.

Det var dags att välja ut en snygg kökstapet. I färgaffären i Nyköping fick vi ihop en bra färgkombination. Vi ville att de gamla köksskåpen skulle fortsätta att vara gula och tapeten vi hittade hade mönster i gult, grönt och rött, vilket gjorde att vi köpte grön lasyr till pärlsponten vi skulle klä väggarna med samt en röd färg som var så stark att vi knappt vågade använda den.

Och Sven åkte in till Nyköping och hyrde en liten grävskopa.

 

I mitten av juni var hela taket klart och vi hade köpt en ny, riktig, spis med 3 plattor. Den hade vi gett till Krister för att ”konfigurera” den för vårt hem. Det innebar att han sågade bort skåpet under spisen för att han skulle kunna mura in den bredvid vår vedspis. Det krävs mycket mod att ge en splitterny spis till någon att såga sönder, men känner man personer som Krister så behöver man inte vara särskilt nervös. Resultatet blev fantastiskt. Vi har nu en riktig spis bredvid den gamla vedspisen, och allt är murat ordentligt så att vedspisen inte skall förstöra den riktiga spisen.

Under tiden som allt det här hände utnyttjade vi vår son till kvalificerat barnarbete. Han höll på en hel dag att gräva ett dike från huset ner mot jordkällaren i avsikt att både dra in vatten i huset och lägga in avlopp från huset. Vi har upptäckt att det finns en del av tomten som inte består av lera, men det förringar på intet sätt hans prestation att gräva ett en meter djupt och 20 långt dike. Inte helt förvånande tog orken slut efter en dag men med den takt han använde första dagen så fanns det inte mycket kvar att gräva sedan.

Kaxigt nog hade vi bjudit ner Per och Sari, Svens bror för att fira midsommar i det nya huset. Vi kom dit kvällen innan och städade som besatta för att de skulle kunna sova på övervåningen som nu bestod av golv, och rena stockar som väggar (efter förra årets härjningar bland generationer av tapeter) samt inget tak, eftersom ”utsugarna” från sportlovsveckan var hyggliga nog att hjälpa till att ta ner taket också. Vi hann få rent och som vanligt till midsommar så regnade det men vi fick alla plats i köket och papperstallrikar och plastbestick gjorde det hela lättdiskat. Fram emot eftermiddagen blev det finare väder och efter dans runt en hemgjord midsommarstång satt vi ute och grillade och drack vin fram till ett. Genom att hålla tre grillar igång samtidigt såg vi till att både hålla oss varma samt att hålla myggen ifrån oss. Bild på midsommardukning

Helgen den 10 maj var Kristi Himmelsfärdshelgen. Trots att mycket tid gick åt till att fira Svens pappas 70-års dag lyckades vi ändå att påbörja golvläggningen i köket efter att ha isolerat det. Vår skicklige snickare Krister har lyckats, jag vet inte riktigt hur, att få en ståhöjd i taket som är mycket trevligare än tidigare. Den är naturligtvis inte lika i hela köket, eftersom huset lutar så mycket, men på de lägsta ställena är det 1,90 och det räcker för alla utom Krister själv.

Det roliga är att vi under hela köksrenoveringsprocessen totalvägrat att slita bort de köksskåp som fanns där när vi flyttade in. Anledningen är jättefånig. Men eftersom Sven spenderade hela första semestern med att fodra dem med nytt fint trä, så vore det som ett helgerån att förstöra denna arbetsinsats. Att det gjorde Kristers arbete svårare och att det även gjorde Svens arbete med att lägga golvet nästan omöjligt, har ingen betydelse. Men vi har faktiskt fortfarande kvar originalinreningen i köket. Och nu måste vi faktiskt se till att få bort fläskängerskolonin som bosatt sig där.

Jag stannade ensam hemma under pingsthelgen och det enda jag kunde konstatera var att resten av familjen inte klippte gräset under den helgen för nästa helg var det nästan omöjligt att klippa gräset. Att ta hand om en trädgård på nästan 3000 kvm är svårt nog, men när man inte ens gör det mest basala med en trädgård som har ett 10 års eftersatt underhåll, så är det bara att konstatera att vi nog får försöka nästa år istället!

Den 1:a juni var vi åter igen på landet och då hade vi fått tips från sågen att vi kunde lägga dit längsgående plankor mellan takstockarna med lite mellanrum, och att detta skulle bli väldigt snyggt. Vi köpte hela iden förutom de handsmidda spikarna som kostade skjortan per styck, men mest för att vi tyckte att de var för kitschiga. Att lägga i isolering och takpapp uppifrån var inte lätt för Sven, men å andra sidan så tyckte inte jag att det var särskilt roligt att tvätta bört gammalt takpapp och tidningar från två takbjälkar med svamp och såpa heller. Men resultatet blev strålande och jag får ju nästan vara tacksam över att Krister blev tvungen att byta ut en av takbjälkarna mot en ny. Till den blandade jag en massa av linolja och terpentin och bränd umbra och målade stocken så att den såg lika gammal ut som de andra två. Sven spikade upp takbrädorna och jag vitbetsade dem. Det blev väldigt snyggt och tillsammans med det nu färdiga golvet blev köket plötsligt brukbart. Men det är väggisoleringen och nya väggar som förstör/förändrar ett torp totalt har vi förstått. Lukten blir helt annorlunda, och så blir även ackustiken. Vi förstod att de två tonnen med fyllnadsmassa gjorde mycket för att hålla huset svalt, och att det inte blev samma sak med lite gullfiber, men det kändes samtidigt mycket fräschare.

 

Vi knäckte vår stackars snickare en dag i februari. Då var huset på väg att återuppbyggas. Den nya grunden var ditmurad, och alla golvreglarna satt med 60 cm mellanrum och bara väntade på att få en trossbotten och isolering och sedan ett fint furugolv. Det var den helgen Sven och Krister började titta på vad som verkligen dolde sig under det pappspända taket i köket. Jag hörde bara ett stort brak och sedan såg jag ett stort moln av svart rök. De hade lossat på en av takplankorna och konstaterat att isoleringsmaterialet i kökstaket bestod av fyllnadsmassa från vedboden och att det var rätt mycket, vilket förklarade den svala temperaturen som var i köket under sommaren. Vi förstod ju att i en renovering så måste ju detta bort, men jag som tyckte att det räckte med ett golvlöst rum i huset åt gången, så jag vägrade gå med på att vi skulle bryta upp golvet i stora rummet på övervåningen och skotta bort det uppifrån. Nej, då ville jag hellre ta bort det via taket i köket. Det var då vår snickare tappade sugen, kändes det som. Vi, däremot, var mycket entusiastiska och tyckte att ett sportlov med skottning av fyllnadsmaterial skulle bli precis lika häftigt som en skidsemester i Hemavan. Och så blev det bestämt.

Jag vet inte vilken dag vi började. Det enda jag vet var att trossbotten var spikad, så vi behövde inte oroa oss över att trampa fel och ramla ner under huset. Jag jobbade då på en tandläkarpraktik, och hade plockat med mig munskydd, av den typen som tandläkare använder och gummihandskar. Sen hade vi köpt engångsregnrockar och hårskydd och jag vet inte vad. Vi såg mycket mystiska ut när vi började. Erik var med en hel dag innan han tröttnade och spenderade resten av lovet hos mormor och morfar.

Arbetet gick till så att Sven tog cirkelsågen och sågade av en tvärbräda som låg från en takbjälke till nästa. När den var nästan avsågad föll den av sin egen vikt plus det som låg ovanpå och isolerade. På ”golvet” under hade vi lagt ut en stor presenning och plankor som vi ställt en skottkärra på. När plankan föll var det som en detonerad kärnvapenbomb i köket. Det blev totalt kolsvart och det var bara att gå ut i ca 5 minuter tills skiten la sig. Det mesta hamnade i skottkärran och det kärrade vi ut till en del av trädgården som numera kan anses vara ett problemområde. Vi beräknade att det låg minst 45 kg fyllnadsmassa under varje bräda och att vi totalt kärrade ut 2 ton med fyllnadsmassa. Denna varierade från att i början bestå av en mer jordblandad massa till att bli mer sandig ju längre mot mitten vi kom. Men man fick vara försiktig för här och där låg det hela tegelstenar och de är inte så roliga att få i huvudet. Vi hittade en mängd spännande saker som ramlade ner som knappar, gamla glasögon med mera. Det äldsta tidningslippet vi hittade var från 1859 och det var ju lite kul med tanke på att det är exakt 100 år innan jag föddes.

Efter en dag gav Erik upp men Sven och jag fortsatte dag efter dag, en planka i taget. Vi var så smutsiga så det går inte ens att beskriva, och jag kan garantera att det fortfarande finns ställen i stugan som inte har tvättats rena från det damm som bolmade upp i hela huset varje gång en planka föll. Vi fick dra in en vattenslang i huset för det slog så mycket gnistor när Sven sågade loss brädorna att vi var rädda att det skulle ta eld och allt skulle brinna upp (Skulle vi varit lyckligare då?). Jag gav upp en dag före Sven i arbetet och satt hemma hos mamma och pappa och snöt ut fyllnadsmassa ur näsan en hel dag.

Sven hade hittat en kille som precis hade startat en firma som skulle hjälpa folk att isolera sina vindar genom att spruta in isolering med en maskin. Sven ställde på honom och undrade om maskinen kunde suga också, och de ville de prova, så under sportlovet 2001 kom de till oss för att suga ut allt spån ur taket på övervåning. Det vill säga, det som var kvar efter att Sven hade stått hela sommaren och skottat för hand och släpat säckar ner för den trånga trappen, ca 98 %. På en dag förpassade de allt skräp från vinden ner på marken där vi med hjälp av skottkärra körde det till den del av tomten där vi förpassade fyllningsmassa. Det dammade rejält och killarna var svarta från topp till tå, och det fanns ingen vit snö på vår tomt längre. I ett av mina allra mest galna ögonblick så funderade jag allvarligt på att ta tillvara på alla tygbitar som sögs ut och göra ett Magnebergs-lapptäcke, men det finns gränser för vad man kan hålla på med. Till exempel har vi konstaterat att det bara är totala knäppskallar som har ork och tålamod att snyggt och prydligt spendera timmar på att få loss dörrkarmar och sedan renovera dem för att sätta tillbaka dem. Vi har inte varit så snälla mot vårt torp, men å andra sidan har vi nog ved så det räcker till nästa sekelskifte.

Som en liten parentes kan nämnas att den dagen vi hade ”skräpsugarna” hemma hos oss, så hände en liten incident som skulle få en stor framtida betydelse för oss. Maskinen de använde stod placerad där vi vanligtvis parkerade och vi hade parkerat på vår lilla väg. Men det gjorde ju inget eftersom grannarna hade åkt på utlandssemester och inte var där och jobbade. Men ägaren till grannhuset, bonden, kom för att ploga med sin traktor. Han blev inte nöjd när han inte kom fram, och hade ingen förståelse för att vi betalade dessa killar per timme. När Sven, lite skämtande, sa att han inte behövde ploga för vår skull för att vi körde Land Rover (det vore tjänstefel att säga något annat om man är Marknadschef på Land Rover), blev han fullständigt bindgalen och började skrika och skälla på oss. Våra hantverkare blev helt chockade men flyttade snabbt på sin bil och vi på vår Land Rover. Det här blev bara ytterligare ett argument för vår granne att visa att vi avsiktligt saboterade för honom och våra grannar.

Det nya fina träet som vi lagt i trossbotten var för evigt förstört av smuts och damm och det räckte inte hur mycket vi sopade och dammsög. Gräsmattan som hade fått ta emot all utsugen fyllningsmassa från vinden där det tydligen låg åtskilliga trasiga fönster, kändes för evigt bannlyst från barfotafötter som sprang runt. Det hjälpte inte att jag för hand kröp omkring och plockade glasbitar. Vi förstod att värdet av att hyra en kontainer hade vida överstigit den enorma kostnaden som Flens kommun tog för att ställa dit den. Doften av gammal fyllningsmassa sitter förevigt kvar i våra luktminnen, men nu hade vi faktiskt nått så lågt som vi kunde nå i vår renovering. Nu kunde det bara bli bättre.