Torpet vi köpte heter alltså Magneberg och ligger i Bettna. Det består av 2,720 kvm tomt och ett hus som är 75 kvm stort byggt i 2 plan. Det är en tillbyggd så kallad enkelstuga där man kommer in i en hall. Till vänster går det en trapp upp till övervåningen, rakt fram är dörren in till kammaren och till höger är dörren in till köket. Från köket finns det också en dörr in till kammaren. På övervåningen finns det en liten hall som leder in till ett stort rum. Från detta rum leder en dörr in till ytterligare ett kök. Detta kök kan även nås direkt från hallen. Från hallen finns även en liten ”hönstrappa” som leder upp till ett loft som inte hade golv, och inte heller riktig ståhöjd men dock ett fönster i vardera änden av gaveln.
Vi tror att huset tidigare har stått någon annanstans. Enligt de efterforskningar jag har gjort på Pastorsexpeditionen i Bettna, så finns huset noterat först 1836, men Krister, vår snickare säger att huset är mycket äldre än så. Nedervåningen har ursprungligen varit ett korsvirkeshus men ändarna har sågats av. Övervåningen är i bättre skick och ser inte ut att höra ihop med nedervåningen, vilket tyder på att man har tagit ytterligare ett hus och byggt på. Vi har ännu inte lyckats ta reda på om detta gjordes samtidigt som huset byggdes eller först senare. Vi vet att huset fick ett extra lager med liggande panel i början på 1900-talet, och sedan ytterligare ett lager med masonit och läkt. Att det finns så mycket masonit i huset beror på att det fanns en masonitfabrik i Vrena. Allt virke i huset verkar vara återanvänt på ett eller annat sätt för tittar man på en takbjälke kan man se att den har utsågningar som tyder att den suttit på ett annat sätt tidigare.
Tomten är lång och triangelformad. Längs ena sidan går en liten grusväg som
är 100 m lång. I änden av vägen ligger vårt torp, precis intill vägen. Eftersom
huset är placerat i änden av tomten ligger det även nära grannens hus. Vi har en
jordkällare som ser ut att vilja rämna vilket ögonblick som helst samt ett stort
förråd med tre dörrar in till en snickarbod, vedbod och ett gammalt hönshus
(eller var det svinstia). På gaveln av förrådet ligger dasset. Förrådet är så
högt att man skulle kunna inreda ett loft på det, men det bästa är nog att riva
allt och bygga nytt. Men detta arbete ligger på kö efter själva huset.
I slutet av 1800-talet bodde det en trädgårdsmästare i huset, och vi tror att
det är han som har planterat alla träd och designat trädgården. Vi har nu 13
äppelträd och 7 päronträd, och en himla massa plommonträd, eftersom de självsår
sig fortare än vi hinner spotta ut kärnorna. Det finns vinbärsbuskar och krusbär
och vi har sedan två år hittat, och grävt fram rabarbestånden. Marken består av
lera, lera och åter lera, och vill man gräva så får det har regnat bra mycket
innan man sätter igång. På våren är hela framsidan full med vintergäck. Sedan
kommer pärlhyacinter och gullvivor och vi har en rabatt som är helt fylld med
liljekonvalj. Blomprakten avslutas i november med tre stora stånd med astrar.
Vi har försökt att få hela tomten att bli gräsmatta. Det har inte varit lätt.
För några år sedan hägnade man in en stor del och hyrde ut det till en häst som
fick gå och beta. Resten av tiden har det varit vildvuxen äng, ett riktigt
sorkparadis. Efter att under de senaste tre somrarna kört sönder flera
gräsklippare, beställde vi nu till våren 6 ton matjord för att fylla ut enbart
ojämnheter i gräsmattan. Vi kan lugnt konstatera att det dubbla möjligtvis hade
räckt. Men det kommer att bli betydligt lättare att klippa gräset i sommar än
tidigare år. Gräsmattan är numera tämjd!
Vi bor mitt i ett litet område med hus. Området kallas för ”tattarstan” eftersom
man förr i tiden förpassade kringresande knivslipare mm till detta område. Idag
finns det fem hus i området inkluderat vårt. Längst upp ligger Norrbacka som är
ett litet rödmålat paradis, men ägarna, Nisse och Karin, försäkrar oss att deras
hus såg minst lika ruggigt ut som vårt när de flyttade dit. Brevid oss ligger
Katrineborg, vår närmste granne, och jag kommer säkert att återkomma till detta
senare, för det finns mycket att berätta. På vägen till vårt hus ligger
Cederslund, som är ett litet hus med en hiskeligt stor tomt, och djupt inne i
skogen ligger Solbacka. Att det heter så är inte konstigt för skogen är ny och
tidigare fanns där en äng där barnen spelade boll och lekte. Alla husen är
permanentbebodda, och vi är de enda som kissar i buskarna på nätterna. Det känns
tryggt att bo på detta sätt.
Men tillbaka till våra vedermödor: