Vi knäckte vår stackars snickare en dag i februari. Då var huset på väg att återuppbyggas. Den nya grunden var ditmurad, och alla golvreglarna satt med 60 cm mellanrum och bara väntade på att få en trossbotten och isolering och sedan ett fint furugolv. Det var den helgen Sven och Krister började titta på vad som verkligen dolde sig under det pappspända taket i köket. Jag hörde bara ett stort brak och sedan såg jag ett stort moln av svart rök. De hade lossat på en av takplankorna och konstaterat att isoleringsmaterialet i kökstaket bestod av fyllnadsmassa från vedboden och att det var rätt mycket, vilket förklarade den svala temperaturen som var i köket under sommaren. Vi förstod ju att i en renovering så måste ju detta bort, men jag som tyckte att det räckte med ett golvlöst rum i huset åt gången, så jag vägrade gå med på att vi skulle bryta upp golvet i stora rummet på övervåningen och skotta bort det uppifrån. Nej, då ville jag hellre ta bort det via taket i köket. Det var då vår snickare tappade sugen, kändes det som. Vi, däremot, var mycket entusiastiska och tyckte att ett sportlov med skottning av fyllnadsmaterial skulle bli precis lika häftigt som en skidsemester i Hemavan. Och så blev det bestämt.
Jag vet inte vilken dag vi började. Det enda jag vet var att trossbotten var spikad, så vi behövde inte oroa oss över att trampa fel och ramla ner under huset. Jag jobbade då på en tandläkarpraktik, och hade plockat med mig munskydd, av den typen som tandläkare använder och gummihandskar. Sen hade vi köpt engångsregnrockar och hårskydd och jag vet inte vad. Vi såg mycket mystiska ut när vi började. Erik var med en hel dag innan han tröttnade och spenderade resten av lovet hos mormor och morfar.
Arbetet gick till så att Sven tog cirkelsågen och sågade av en tvärbräda som låg från en takbjälke till nästa. När den var nästan avsågad föll den av sin egen vikt plus det som låg ovanpå och isolerade. På ”golvet” under hade vi lagt ut en stor presenning och plankor som vi ställt en skottkärra på. När plankan föll var det som en detonerad kärnvapenbomb i köket. Det blev totalt kolsvart och det var bara att gå ut i ca 5 minuter tills skiten la sig. Det mesta hamnade i skottkärran och det kärrade vi ut till en del av trädgården som numera kan anses vara ett problemområde. Vi beräknade att det låg minst 45 kg fyllnadsmassa under varje bräda och att vi totalt kärrade ut 2 ton med fyllnadsmassa. Denna varierade från att i början bestå av en mer jordblandad massa till att bli mer sandig ju längre mot mitten vi kom. Men man fick vara försiktig för här och där låg det hela tegelstenar och de är inte så roliga att få i huvudet. Vi hittade en mängd spännande saker som ramlade ner som knappar, gamla glasögon med mera. Det äldsta tidningslippet vi hittade var från 1859 och det var ju lite kul med tanke på att det är exakt 100 år innan jag föddes.
Efter en dag gav Erik upp men Sven och jag fortsatte dag efter dag, en planka i taget. Vi var så smutsiga så det går inte ens att beskriva, och jag kan garantera att det fortfarande finns ställen i stugan som inte har tvättats rena från det damm som bolmade upp i hela huset varje gång en planka föll. Vi fick dra in en vattenslang i huset för det slog så mycket gnistor när Sven sågade loss brädorna att vi var rädda att det skulle ta eld och allt skulle brinna upp (Skulle vi varit lyckligare då?). Jag gav upp en dag före Sven i arbetet och satt hemma hos mamma och pappa och snöt ut fyllnadsmassa ur näsan en hel dag.
Sven hade hittat en kille som precis hade startat en firma som skulle hjälpa folk att isolera sina vindar genom att spruta in isolering med en maskin. Sven ställde på honom och undrade om maskinen kunde suga också, och de ville de prova, så under sportlovet 2001 kom de till oss för att suga ut allt spån ur taket på övervåning. Det vill säga, det som var kvar efter att Sven hade stått hela sommaren och skottat för hand och släpat säckar ner för den trånga trappen, ca 98 %. På en dag förpassade de allt skräp från vinden ner på marken där vi med hjälp av skottkärra körde det till den del av tomten där vi förpassade fyllningsmassa. Det dammade rejält och killarna var svarta från topp till tå, och det fanns ingen vit snö på vår tomt längre. I ett av mina allra mest galna ögonblick så funderade jag allvarligt på att ta tillvara på alla tygbitar som sögs ut och göra ett Magnebergs-lapptäcke, men det finns gränser för vad man kan hålla på med. Till exempel har vi konstaterat att det bara är totala knäppskallar som har ork och tålamod att snyggt och prydligt spendera timmar på att få loss dörrkarmar och sedan renovera dem för att sätta tillbaka dem. Vi har inte varit så snälla mot vårt torp, men å andra sidan har vi nog ved så det räcker till nästa sekelskifte.
Som en liten parentes kan nämnas att den dagen vi hade ”skräpsugarna” hemma hos oss, så hände en liten incident som skulle få en stor framtida betydelse för oss. Maskinen de använde stod placerad där vi vanligtvis parkerade och vi hade parkerat på vår lilla väg. Men det gjorde ju inget eftersom grannarna hade åkt på utlandssemester och inte var där och jobbade. Men ägaren till grannhuset, bonden, kom för att ploga med sin traktor. Han blev inte nöjd när han inte kom fram, och hade ingen förståelse för att vi betalade dessa killar per timme. När Sven, lite skämtande, sa att han inte behövde ploga för vår skull för att vi körde Land Rover (det vore tjänstefel att säga något annat om man är Marknadschef på Land Rover), blev han fullständigt bindgalen och började skrika och skälla på oss. Våra hantverkare blev helt chockade men flyttade snabbt på sin bil och vi på vår Land Rover. Det här blev bara ytterligare ett argument för vår granne att visa att vi avsiktligt saboterade för honom och våra grannar.
Det nya fina träet som vi lagt i trossbotten var för evigt förstört av smuts och damm och det räckte inte hur mycket vi sopade och dammsög. Gräsmattan som hade fått ta emot all utsugen fyllningsmassa från vinden där det tydligen låg åtskilliga trasiga fönster, kändes för evigt bannlyst från barfotafötter som sprang runt. Det hjälpte inte att jag för hand kröp omkring och plockade glasbitar. Vi förstod att värdet av att hyra en kontainer hade vida överstigit den enorma kostnaden som Flens kommun tog för att ställa dit den. Doften av gammal fyllningsmassa sitter förevigt kvar i våra luktminnen, men nu hade vi faktiskt nått så lågt som vi kunde nå i vår renovering. Nu kunde det bara bli bättre.