Redan första sommaren vi bodde på Magneberg började vi gräva fram den mur som fanns nedanför rabatten. Under åren har väl mycket jord trillat ur rabatten och hamnat nedanför, vilket har gjort att en stor vall har bildats. Eftersom det växer så mycket i vallen så var det ett digert arbete att ta om hand om alla vintergäckfrön och flytta dem någon annanstans. Det känns som om man inte vill att en enda lök skall gå till spillo när man gör om och det var också därför som jag tvingade Sven att gräva upp hundratals scillalökar som växte uppe vid huset innan vi skulle lägga på grus.
Längst ner i högarna hittade jag hundratals lökar som jag aldrig kan minnas att jag har sett blomma. Det var svårt att identifiera dem trots att jag hade bilder på olika lökar. Det var bara att försöka sortera dem i olika högar och trycka ner dem i olika rabatter. Och det var bara ramslök och spansk klockhyacint (?) som var så lika att de blev lite sammanblandade, men det fixade vi nästa år när blommorna kom upp. Det roligaste var att jag fick så mycket lök över att jag tog hem till stan och planterade, och alla pingstliljorna blommade hemma men inte de som jag satt på landet. Hem tog jag också spansk klockhyacint, eller vad den heter. Och när de kom upp nästa år så var de enbart blå, medan de jag satt på landet var både blå, vita och rosa.
Jag har dock bestämt, nu när vi nästa år skall tömma hela rabatten framför huset, vilket verkar vara det enda sättet att få bort ogräset, att alla lökar som jag hittar skall sättas i klungor nere vid muren, och när jag tänker efter så var det nog så det var från början eftersom jag hittade alla de där lökarna när jag rensade bort jorden. Vissa saker går inte att göra annorlunda, och det känns tryggt när man vet att man tänker på samma sätt som de som vårdade trädgården tidigare.