Vi har under åren vi bott på Magneberg haft många besök av släkten Lindberg, som bodde i huset från 1917 fram till 1960. Den äldste sonen Nisse var tre år gammal när de flyttade dit och honom har vi varit och hälsat på, men det är Aina, lillflickan (som nu är över 80 år) som vi har träffat varje sommar när hon har kommit på besök. Det är lika roligt varje gång för vi får reda på en massa saker både om huset men även vad de gjorde när de bodde här. Vi har också träffat de flesta barnbarnen, och det är roligt att höra deras minnen. Vi bestämde oss för att fråga Aina om hon hade fotografier som visade hur den gamla verandan såg ut, för vi kunde se på väggen var den hade suttit. Jag fick en bild och med hjälp av den bestämde vi storleken. Djupet skulle bli två tjocka och en smal kärringrumpa, enligt vad vi kunde se av fotot. Ja, sen var det bara att börja bygga!
Det var otroligt skönt att slippa balansera på en spång upp till huset, och vad kan vara skönare när det regnar att sitta ute på verandan och titta på. (Så där satt vi och väntade på gästerna på midsommarafton året därpå!) Det blev mycket att måla och det var i grevens tid att vi blev klara innan det blev för kallt och fuktigt för färgen att torka. Men i vinter kan vi lämna mycket av ”skiten” utanför och inte dra in det i hallen.